Valutakrig och kriser 1991-2010

Enskilda länder har drabbats av ekonomiska kriser till följd av underskott i utrikeshandeln, utlandslån och budgetunderskott. Valutan har ansetts övervärderad med spekulation i devalvering som följd. Förtroendeminskande politik har också bidragit.

Vi står återigen inför en tid när devalveringar och finansiella kriser kan ställa till nya skador för den reala ekonomin. För att få ett längre perspektiv på kriserna i världen har jag gjort en kort översikt med början i Japan, Storbritannien, Mexiko och vidare till dagens finanskris, med några noteringar om orsakerna och förloppet.

I Japan bröt krisen ut 1991 efter det att centralbanken försökt dämpa överhettningen med höjd ränta från 1990. På ett par år föll aktiekurser och fastighetspriser med 60 procent från toppnoteringarna. Luften gick ur den bubbla som skapats av en vidlyftig utlåning från de japanska bankerna efter liberaliseringen av det finansiella regelsystemet. Någon riktig katastrof blev det dock inte utan en lång stagnation till 2003. Räntan sänktes till nästan noll och ett antal stimulanspaket genomfördes utan att ekonomin kom igång. Budgetöverskottet -91 var 2,9 procent av BNP och blev ett underskott på 4,3 procent -96. En förklaring kan vara att banksystemet fortsatte att vara svagt. En annan pekar på deflationen. [Pessimistisk art av J Quinn, dec-10]

Krisen i Storbritannien 1992 var en följd av att valutan fått ett för högt värde i det dåvarande växelkurssamarbetet ERM. Detta ledde till spekulativa attacker på pundet som förstärktes av att Georges Soros i augusti högljutt förklarade att pundet var övervärderat. Premiärminister John Major fick låta pundet flyta och kursen sjönk ca 15 procent. Räntan kunde sänkas och snart återhämtade sig den brittiska ekonomin kraftigt med avsevärt sjunkande arbetslöshet.

I Sverige blev krisen mera allvarlig. Genom att banksystemet redan hade försvagats genom en finanskris utlöst av fallande priser för kommersiella fastigheter inträffade en konkursvåg som slog ut hundratusentals jobb. Växelkursens sänkning i november 1992 kunde inte på många år kompensera för denna utslagning, men en kraftig uppgång i exporten påbörjades.

Nästa kris seglade upp i Mexiko i slutet av 1994. Under lång tid hade tillväxten varit låg och en auktoritativ analys hävdade att peson var övervärderad. Presidentkandidaten mördades i mars 1994 och valuta började strömma ut i december. Valet stod nu mellan höjd ränta på randen av en lågkonjunktur eller en devalvering som i Storbritannien 1992. En utvidgning av bandet mot dollarn med 15 procent blev följden - hälften mot vad analysen ovan förordade. Effekten blev katastrofal. Peson föll med ytterligare 45 procent på en vecka.

Mexikos kris gav upphov till den s k tequilaeffekten som drabbade särskilt Latinamerika. Ett intressant fall var Argentina som efter hyperinflation på 1980-talet infört en sedelfond garanterad av en reserv av dollar. Australes ersattes med pesos där varje peso i sedlar motsvarades av en dollar som måste finnas i valutareserven. Centralbanken kunde därför inte "trycka pengar" på ett liknande sätt som om guldmyntfot hade tillämpats. Men bankerna kunde fortfarande ge krediter inom ramen för kapitalkvotskraven. Därmed kunde tequilakrisens oro, som ledde till minskade utländska krediter, medföra att banksystemet genererade flerdubbelt större inhemsk kreditåtstramning. När detta ledde till oro hos allmänheten började man ta ut sina pengar från bankerna för att säkra dollarvärdet. Centralbanken kunde inte hjälpa bankerna eftersom den var förbjuden att trycka nya pesos om den inte fick flera dollar. Till slut kom Världsbanken till hjälp med ett dollarlån.

Asienkrisen 1997

Den 2 juli 1997 devalverade Thailand vilket blev inledningen till en kris som berörde stora delar av Asien. Snart följde Malaysia och Indonesien efter där det slutliga valutafallet blev en dollar som blev 65 respektive 440 procent dyrare. I Thailand hade man tänkt sig en dollarstegring på mindre än 20 procent men utfallet blev över 60 procent. Spridningseffekterna nådde ända till Sydkorea som hade en ganska stark ekonomi. Valutan sjönk så att dollarn blev ca 115 procent dyrare men skadeverkningarna var snabbt övergående.

Thailands exempel kan ses som typiskt för "emerging markets" ("tillväxtmarknader"). Pengar från Japan och Europa sökte sig till placeringar i Thailand som höll en fast växelkurs. Den utländska valutan ledde till att penningmängden i baht ökade eftersom alternativet varit att låta växelkursen stiga. Den ökade penningmängden gav upphov till en kreditexpansion som till en början användes till investeringar men som också möjliggjorde stigande aktiekurser och fastighetspriser. Efter en tid övergick importen från investeringsvaror till konsumtionsvaror, som efterfrågades av de ekonomiskt framgångsrika och av löntagare som fått höjda löner. Tillväxten av exporten bromsades in när konkurrenskraften försämrades och båda tendenserna ledde till ett snabbt stigande handelsunderskott som till slut uppgick till sju, åtta procent av BNP.

Redan före krisens utbrott 2 juli hade markpriserna och aktiekurserna fallit kraftigt från toppnoteringarna. Förlusterna ökade och inflödet av utlandslån minskade. För att hålla uppe den fasta växelkursen måste Thailands centralbank använda sina dollarreserver, som inte var obegränsade till skillnad från möjligheten att öka mängden baht i det omvända fallet. Räntan borde ha höjts men detta framstod som olämpligt när landet stod på gränsen till lågkonjunktur. Alternativet att i god tid devalvera valutan ansågs skada landets rykte och bromsades av att banker och företag också hade tagit lån i dollar, som skulle bli mycket dyrare vid en devalvering. (I Lettland tio år senare hade också enskilda bostadslåntagare tagit lån i utländsk valuta.) Regeringen avvaktade tills situationen blev ohållbar.

När det "asiatiska miraklet" inte visade sig vara fullödigt blev de utländska investerarna förskräckta och deras misstro drabbade en rad andra asiatiska länder oavsett dessas ekonomiska styrka. Kanske det tom var så att många investerare kunde skilja på olika länder men trodde att andra inte kunde det. Därför agerade även eftertänksamma investerare som om Thailand bevisat att alla länderna var under isen.

En kontrast till till detta utgör Australien som fick se dollarn bli 30 procent dyrare 1996-98. Men detta var enbart en spontan utveckling utan att några stödoperationer eller räntehöjningar vidtogs. Trots exponeringen mot Asien och ett långvarigt handelsunderskott på fyra procent av BNP betraktde investerarna Australien som sunt och stabilt.

I september 1997 gjordes en organiserad attack av några hedgefonder mot Hongkong, som hade drabbats av att asiatiska valutor hade devalverats. Hongkong var plötsligt tom dyrare än Tokyo. Attacken gick ut på att blanka aktier på Hongkongbörsen och köpa US dollar för likviden. Antingen skulle detta leda till devalvering eller till räntehöjning och börsfall - en win/win-situation. Men den marknadsliberala regimen gjore en oväntad intervention på aktiemarknaden där man använde statens reserver för att driva upp börskurserna. Attacken misslyckades och staten sålde sedermera aktierna med vinst.

I augusti 1998 bröt "rubelkrisen" ut i Ryssland, delvis som en följd av att efterfrågan på olja minskade i asienkrisens kölvatten. Stora budgetunderskott och en ränta på 200 procent bidrog också. Rubeln tänktes devalveras den 17/8 så att dollarn blev 33 procent dyrare. I september hade dollarn blivit 200 procent dyrare. Rubelkrisen anses ha påverkat Brasilien som fick se sin ekonomi bromsa upp. Ett program med höjda skatter, minskade utgifter och fortsatt 50-procentig ränta sattes in men det hjälpte inte och valutan fick flyta i januari 1999. IMF beviljade ett rekordstort räddningsbelopp 2002 och därefter ser situationen ut att ha stabiliserats.

En ytterligare återverkan drabbade Argentina 2002. Kopplingen till dollarn genom sedelfonden hade redan försvagat konkurrenskraften genom att dollarn då (-99) var lågt värderad till euron (85 c) och sedan steg kraftigt. Brasiliens devalvering försämrade konkurrenskraften ytterligare med lågkonjunktur som följd. De utländska investerarna tappade förtroendet med kreditåtstramning och bankkris som följd. Det var då man försökte begränsa uttag från bankerna med demonstrationer där det bankades på kastruller (cacerolazo) utanför presidentpalatset som resultat. Peson föll till 30 cent och utlandsskulden återbetalades bara till 30 procent.

Dagens kriser

I huvudsak har det inträffat två stora bubblor i USA sedan 1995: en övervärdering av aktier (i ett historiskt perspektiv) och ett överdrivet stegrat bostadsbyggande (diagram) med stegrade priser och tvivelaktiga finansiella instrument i sitt släptåg. Den ekonomiska politiken efter IT-kraschen 2000 bidrog till instabiliteten och jag har analyserat den i februari -09. Själva finanskrisen beskrev jag i juli -09. Vilka följderna blir av dessa är ännu för tidigt att säga. Växelkursrelationerna idag är spända på ett annat sätt än genom de uppflammande prov på misstroende som vi sett ovan. Det är snarare hot om valutakrig vi ser än flykt från svaga valutor.

Men enskilda länder kan fortfarande drabbas av kriser. Vi kanske har kontroll över Islands, baltstaternas och Ukrainas kriser. Men oväntade problem kan dyka upp som t ex Greklands eventuella fallissemang. Kan kanske Frankrike drabbas av sådana strejker och blockader att samhällsekonomin kollapsar? Eller skulle USA kunna drabbas av en spekulationsattack till följd av den paralyserade ekonomiska politik som Barack Obama just nu bedriver. Eller är det Storbritannien som ska falla tillbaka under trycket från George Osbornes nedskärningar, som offentliggjordes idag?

Läs även andra bloggares åsikter om valutakrig, valutakurs, växelkurs, devalvering, räntehöjning, ekonomisk kris, finanskris, konjunkturnedgång, lågkonjunktur, depression, Asienkrisen, Mexikokrisen, ekonomi, politik på intressant.se